onsdag 31 augusti 2011

Gästbloggarens tankar













Hej, jag heter David och är Marias kompis och hon har bett mig att lägga in ett antal inlägg här. Jag är en brutalt oerfaren man när det kommer till hela bloggvärlden men jag ska göra mitt bästa.

Den här bloggen heter "så mycket mer" och jag tänker att det är så sjukt sant, när det kommer till Gud och det kristna livet så finns det alltid så mycket mer! När jag hade konfrimerat mig och blivit hjälpledare i min församling tänkte jag att när man väl hade läst ut den där boken, bibeln, så var det slut på saker att ta reda på så eftersom jag tänkte att jag i alla fall ville vara kristen i några år till, tills jag var 18 i alla fall, tänkte jag att jag chillade lite med bibelläsningen i början. Nu är jag 22 år, snart 23, och jag kan lugnt säga att jag hade så sjukt fel som 15 åring det finns så mycket mer att finna och aldrig kommer jag att helt greppa allt som har med Gud att göra, varför? för att allt har med Gud att göra. Jag är övertygad om att Gud finns på riktigt och att han gör det oberoende på om någon tror på honom eller inte men jag tror också att han vill ha en nära relation till oss.
Låt oss stanna upp inför det lite, Han vill ha en relation med oss...ofta har jag sagt det lite lättvindigt och liksom inte funderat över det stora i det här. Han som har skapat allt vill ha en relation med mig personligen och ge sig åt mig så att jag kan ge mig till honom. Jesus vill ge oss allt gott, så mycket mer än vad vi kan fatta. Nu kommer frågan som vi måste fråga oss: vill vi ha en relation med honom? Det naturliga "rätta svaret" är "Jajjamen" detta är det som präster, ungdomsledare, inspiratörer och vi själva har sagt är det vi ska svara. Men om det är det svar som vi vill svara varför är det då så att vi nöjer oss med så lite...när det finns så mycket mer? Detta gäller kanske mig mer än dig men ofta kan det vara så att jag vill hålla Jesus på lite avstånd, det är fint på söndagarna i kyrkan och jag känner mig trygg med att Jesus frälser mig till evigt liv någon gång i en avlägsen framtid men när det kommer till nu och vad Gud vill med mitt liv i dag är det mer obekvämt. varför? för att jag vill ha kontroll över min situation, mitt liv MINA regler. Gud vill vara Gud i vårt liv och ge oss masa gåvor, inte för att vi är duktiga utan för att han älskar oss. Jesus älskar dig sjukt mycket och jag är helt övertygad att han ser på dig och säger du är min och jag vill ge dig så mycket mer.

Dagens tips: Be bönen "Gud, den här dagen ger jag till dig, ske din vilja i mitt liv" i en vecka och bjud in Jesus i din vardag!

David

torsdag 25 augusti 2011

Käre bloggläsare!

Alltså. Jag tänker som så, att det är trevligt med lite annat fräscht folk än bara Maria Hansson som skriver på den här bloggen, så därför har jag inför kommande termin tillfrågat några vänner om de under en veckas tid vill skriva ett par blogginlägg och dela med sig av sina tankar och funderingar om livet som kristen ur lite olika perspektiv och synvinklar.
Vad tror ni om det?! Jag tror det kommer bli asbra, men det är ju i och för sig för att det är min idé också...

onsdag 24 augusti 2011

Hur svårt kan det va?!

Jag undrar... det här med att leva som kristen alltså. Hur svårt kan det va liksom?! Ärligt talat!
Antingen hamnar man i diket där man tror att man måste göra och prestera en massa bra saker för att Gud ska gilla en och man bara tror att Gud dömer en hela tiden.
Eller.
Så hamnar man i diket där man liksom gör som man vill och känner för och tänker att "Gud älskar ju mig oavsett så då kan jag ju göra som jag själv vill med det mesta."
Eller också så hamnar man i likgiltikhetsträsket där man inte orkar bry sig om man hamnar i något dike eller inte.

När jag tar mig tid att sitta ner med min Bibel och riktigt reflektera och fundera och be över sånt här klurigt landar jag märkligt nog oftast i en underlig glädje.
När jag tar in hur stor och mäktig Gud blir jag fascinerad och tänker: "wow, att det finns en sån här Gud, fantastiskt!" Och när jag tar in att denne Gud blir människa (vilket jag inte riktigt fattar hur det går till) för att söka upp mig som ofta ignorerar och inte alls förstår att det tydligen finns en Gud som har en mening med mitt liv och som som älskar mig, blir jag minst sagt....glad. Överväldigad. Förstummad.

Den glädjen dödad likgiltigheten. Den stryper prestationskraven och öppnar ögonen för att jag är älskad av Gud själv. Och den utmanar till att vilja leva som Gud vill, där hans goda vilja blir viktigare än min.

onsdag 17 augusti 2011

Inte riktigt som alla andra.

Jesu kallelse till Petrus där på stranden vid Genesaret är så enkel:
"Följ mig!" Han rabblar inte upp en lista på egenskaper, ett gigantiskt mått av tro eller särskilda prestationer Petrus måste kunna klara av, utan ber honom bara följa med honom för att sen se och upptäcka vart vandringen bär.
Jag vet inte vad Petrus tänkte i den stunden, men det måste varit något speciellt med Jesu ord och sättet han säger och utsrålar dem, för Petrus lämnar näten vid båten och följer. Märkligt.

Sen får Petrus följa med Jesus under tre års tid och som ögonvittne se och höra allt det som den märklige Jesus från Nasaret gör. Petrus är ju förmodligen inte särskilt säker på vem denne Jesus egentligen är från början, men efter ett par års intensivt umgänge uttalar han de stora orden och bekännelsen: "Du är Messias, den levande gudens son." Märkligt.
Umgås man med en människa under så lång tid tänker jag att man verkligen lär känna den personens olika sidor, fel och brister, och att man kan ge en rätt bra beskrivning på hur personen är efter ett tag. Just därför tycker jag att det är så intressant att det är dessa ord Petrus uttalar på frågan om vem han tror att Jesus är. Det verkar ju onekligen som att det är något alldeles extra med honom. Han är inte riktigt som alla andra.

söndag 14 augusti 2011

Kallad till frihet

Gryningsljus och vindar av frihet går före den Uppståndne som bär den eviga våren med sig i sin famn.
Se, han gör något nytt! Märker du det inte?
I det gamla och instängda talar han nytt liv.
I det unkna och kvävande blåser han med sin Ande.

Att jag så ofta misstrott honom som alltid vill mig väl.
Att jag så ofta hindrat honom från att andas på mig med sin värme.

Ny tid för nytt liv. Han vill skapa strömmar i öknen.
Han står fortfarande vid hjärtats dörr och bultar.
Om jag bara skulle våga öppna.

Jesaja 43:18-21

tisdag 9 augusti 2011

Tillbakablick...

Jag vet inte om du som läser det här var så lyckligt lottad att du var med på sommarens ungdomsoasläger i Kungsbacka, men jag hoppas att du var där för då vet du precis som jag att det var sååå NICE!! Och det tycker jag inte bara för att jag och Joakim i ledarskapet bestämde oss för att satsa förhållande i en av skolans korridorer en torsdag eftermiddag, utan för att Gud liksom verkligen var där och gjorde sig känd på så många olika sätt och vis.

Det är ju det som är så gött med att få vara kristen: att man får tro på en levande Gud här och nu. Hur mycket har vi fattat av det där egentligen? Att Gud är på riktigt! Irriterande lätt att glömma och bli lurad av att Han inte är så verklig. Det är kanske vid sånna tillfällen som man ska minnas sommarens läger och allt som man fick vara med om där på undervisningspass och möten och i allt gött häng, partytält och sena nätter. Gud var ju med i allt det där. Oavsett hur tydligt vi märkte av det själva. Och den saken har ju absolut inte förändrats bara för att det har gått några veckor sen dess. SÅ bra!!

"Du och jag, du och jag."

Ibland känns allt det här med snacket om synden och korset så obefogat och märkligt.
Jag är väl inte sämre än någon annan? Gud är väl ändå bara kärlek? Vad är problemet?!?

Måhända att jag varken är så mycket bättre eller sämre än andra människor,
men när jag upptäcker och jämför mig med Guds godhet och kärlek
blir min egen brist av de egenskaperna så mycket mer uppenbar.

Måhända att Gud är kärlek, men inte bara:
När jag ser hans annorlunda och glödande helighet mer och mer
förstår jag att gemenskap och närhet till honom inte alls är given.

När jag så ser korset där Jesu armar sträcks ut, anar jag att det är något mycket större som sker där än vad från början trott.
Det logiskt sett oförenliga; min brist på godhet och Guds helighet, det som borde hålla oss på avgrundslika avstånd från varandra får en märklig lösning.

Jesu död och uppståndelse förändrar det som inte borde gå att förändra: den Gud som är både kärlek och helighet välkomnar mig med öppen famn. Ofta gör jag det till en självklar grej, men ju mer jag lär känna av Guds egenskaper så förstår jag det stora i det som sker där på Golgata och där vid den tomma graven på påskdagens morgon.

De ord som Emil säger till Alfred verkar stämma överens med det Gud säger till var och en som tar fatt i Jesu korsmärkta hand: "Du och jag, du och jag."