Must´ve been blind.

För att citera Daniel Lemmas “Must´ve been blind” såhär en söndagkväll:

My Friend, He was right there in front of my eyes.

Whatever road we took and whatever we waited for…My Friend, He was right there all of the time.

Irriterande mycket ivägen

Att det där med synden skulle vara så allvarligt. Jag vill knappt veta.

Att jag genom det jag säger, tänker och gör som inte är gott och sant verkligen skulle vara upphov till Guds vrede!

Att Gud inte är någon som bara tycker det är lite dumt att jag tänker en elak tanke om min nästa eller tycker att mitt eget bästa var viktigare än någon annans, utan verkligen häftigt upprörs över det.

Att ondskan i världen inte bara fanns runtomkring mig utan också i mig.

Att jag kanske är ungefär lika bra och duktig jämfört med andra runtomkring mig, men inte alls inför Gud. Inför honom fungerar inga jämförelser mad andra. Han frågar varför just jag har så mycket skräp i mitt liv.

Att Gud tydligen var så glödande i sin helighet och så oerhört god att han inte kan acceptera minsta lilla fläck i mitt liv. Medveten eller omedveten.

Att det inför honom inte räcker på långa vägar att vara ungefär lika bra som alla andra.

Jag trodde inte att det onda och egoistiska satt så djupt i mig. Att det verkligen skilde mig från Gud.

Jag trodde inte att det var så allvarligt, att det verkligen, verkligen var ett så stort problem.

Jag trodde inte heller att Jesus var så avgörande. Att jag verkligen behöver honom. Att han verkligen räddar mig. Att jag aldrig hade kunnat prestera mig fram till Gud på egen hand. Att mina egna försök att vara duktig nog aldrig kommer kunna motsvara de krav Gud har på helighet, renhet, godhet och kärlek i mitt liv.

Därför blir Guds kärlek så enorm och det Jesus gör på korset så överväldigande stort.  Hur kan han älska mig så mycket trots att han hatar synden så mycket? Ärligt talat?! Men han gör det. Han älskar på ett genomträngande sätt som ingen annan kan eller någonsin har gjort .

Det händer något när jag vill tro på Jesus. Det totalförändrar min relation till Gud och det är avgörande för hela mitt liv för Jesus är större än min synd. Jag får vara vän med en helig, god och levande Gud.

En sak som inte är så okej att prata om...

 Det är otroligt opolitiskt korrekt i det härliga landet Sverige att våga påstå sig själv och verkligen alla andra också som syndare. ”Du är du och du duger” och ”Du vet väl om att du är värdefull” blir ibland så gravt missbrukade. Ja, Gud älskar mig som skapad till sin avbild, han jublar av outsäglig glädje över mig och tiger stilla i sin kärlek till mig, men han hatar också synden som faktiskt finns i mitt liv. Faktiskt så gör den det. Irriterande, men sant. Bibeln gör det så klart som det bara går. Det är inget att försöka blunda för och jag tror tvärt om att det är något att be Gud visa för en ännu mer! För får jag inte förstå att synden verkligen är ett problem och att det verkligen på riktigt och allvarligt skiljer mig från Gud blir korset väldigt betydelselöst och Jesus blir väldigt liten.

Jag tror att min förståelse av hur allvarlig synden är, är alldeles för liten men jag tror också att Jesus är mycket större och underbarare än jag någonsin kunnat ana.

"Det är väl bara att göra!?"

Ovan nämnda citat är en av de vanligaste fraserna min älskade hjärtevän brukar säga när vi samtalar om sånt vi blir irriterade och frustrerade över inte händer. Ibland kan jag tycka att allt inte bara är så enkelt att ”bara göra”, men många gånger upptäcker jag att det ligger mycket i orden.

”Kära barn, låt oss älska, inte med ord och fraser, utan i handling och sanning. Den som inte älskar är kvar i döden. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss. Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss. Vi älskar därför att han först har älskat oss. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” Ur 1 Johannesbrevet 3 och 4

Kan vi inte bara börja göra helt enkelt?!?

det där Jesuslivet

Imorse när jag gick hem från skolan tänkte jag; hur kan jag älska så mycket att vara här trots ständiga blickar och kommentarer, trots all misär, all fattigdom och smuts, trots att det finns så mycket ondska och att djävulens hånfulla flin blir så uppenbart i sårade och trasiga människoliv, trots att det är så lite som fungerar som det borde, trots att det är så mycket som är så enkelt och primitivt och med västerländska mått obekvämt. Varför? Jag vet inte.

Antar att det beror mycket på relationer med fantastiska människor som har ögon som utstrålar en sån djup glädje och leenden som smittar av sig. Att jag får så underbart mycket tid till min Gudsrelation. Att det är så mycket bön så ofta här. Att kristendom inte bara är passiv tro utan verkligt liv! Att människor på riktigt lever ora et labora utan minsta tanke på att något annat skulle vara varken möjligt eller önskvärt. Att det får ta tid det man gör. Det tar den tid det tar och det är inge mer med det. Frustrerande ibland, men mest bara fantastiskt befriande. Och såklart är det också hur nice som helst att kunna äta ute och asgott typ hur ofta som helst. Jag går omkring med frid och lugn i mitt hjärta och förundras över att den verkat komma för att stanna. Jag kan bli tårögd av lycka bara över att få vara och leva här, så löjligt märkligt, men så är det!

Min vän Elin brukar säga; ska det va så ska det va!! Vill vi leva som kristna och riktiga efterföljare och inte bara ”tittapåare” till Jesus får vi vara beredda på att satsa våra liv på det Gud tycks kalla oss till. Och en sak är säker, han kommer inte kalla oss till ett liv där jag själv och mina så kallade ”behov” står i centrum. Och vet du, jag vill faktiskt leva just det där Jesuslivet både om det känns sjukt peppat eller om det känns rätt så drygt, för jag tror att livet handlar om Gud och inte om mig och det känns så väldigt befriande! Inte alls kuvande eller hämmande för jag berörs så djupt av att Jesus mitt i all skiten runt omkring är så god och så otroligt mycket uppstånden. Jag ser med mina ögon hur det förvandlar liv, bokstavligt talat! Det ger en skatt som går att äga trots all fattigdom och elände och det är en verklig kraft som förändrar alla perspektiv och ger ett verkligt hopp att hålla i oavsett omständigheter.

 Jag älskar att vara kristen för det handlar så mycket om livet. Här och nu är Gud själv närvarande för Jesus är faktiskt den levande. Faktiskt, han är det, och jag tror på riktigt att han har all makt att göra precis det han vill med och genom dig och mig. Det handlar inte bara om att sitta och tro massa saker i sitt huvud för sig själv, det är att leva mitt i världen och jättekonkret och praktiskt få älska människor och göra bra saker som jag vet är gott och rätt. 

Abezu

Min vän och sjuksköterskekollega Abezu och jag dricker kaffe. Så börjar hon berätta om vad som är drifkraften i hela hennes liv och arbete:

”Jesus is hope for everyone! There is so much darkness in Ethiopia and we have a responsibility to bring light into the darkness. I want to change this country and I know that it is only possible with the help of God, so I give myself to him, that´s the best thing I can do!  When we keep God´s Word and truth close to us he is near and hears our prayers and then nothing is impossible.”

Förvandlat liv

Jag bor på samma ställe som en kille som heter Goijtum här i Addis. Tills för ett par år sen bodde han på gatan. Han mötte människor från WSG (organisationen jag jobbar för) som brydde sig om honom och som såg till att han fick en chans att komma bort från gatan. Han fick mat och husrum och undervisning och blev kristen. Nu pluggar han på universitetet och har tio stycken gatubarnspojkar boende hemma hos sig som han nu i sin tur vill hjälpa bort från gatan.
När jag pratar med honom om allt det där säger han:

"Is´s all about getting to know Gods love for us and then to love people. Gods love is sooo great and he loves us sooo much! People needs love, so much love and we have to give it to them! And we have to realise and experience how much God loves us, it really changes us!"

ett kärleksbrev till Dig

att läsa Bibeln är helt klart ett av de bästa tipsen man kan få som kristen. Bibeln är Guds ord in i vår tid, våra liv och vår vardag. vilken fantastisk möjlighet att få lära känna Jesus bättre, genom att läsa Hans ord. det är otroligt häftigt! himmelens och jordens skapare har skrivit ett långt kärleksbrev till dig och mig! ett sanningens brev om livet och den största kärleken av alla - kärleken som fick Jesus att dö på ett kors för oss och sedan uppstå igen. 
om man tycker om att spela dataspel och möter en ny och svår bana så spelar man tills man lär sig. man frågar kanske sina vänner om tips och råd. kanske känner man någon som klarat banan och då kan man få ett riktigt bra tips. att läsa Bibeln är på ett liknande sätt. ibland kan den kännas svår att förstå, provocerande, som en bana vi inte vet hur vi ska klara av. vi får inte ge upp att läsa Bibeln när det blir svårt. tillsammans med den Helige Ande, tillsammans med våra kristna syskon och tillsammans som kyrka kan vi förstå Bibeln. vi behöver ta hjälp av varandra. vi behöver samtala om livet och tron och om Bibelns verklighet. vi behöver be den Helige Ande att öppna Bibeln för oss så vi kan förstå. vi behöver läsa Bibeln, utforska den, äta den. varje dag.  

Han sänder sitt ord och det frusna smälter, han låter sin vind blåsa och vattnen strömmar.

 [Psaltaren 147:18]

det finns en otroligt kraft och gåva i Bibeln. Guds ord befriar, helar och skapar tro i oss. Det frusna i oss smälter, vår tro väcks till liv. vi blir levande genom Hans ord.

Du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig.

i ditt hjärtas spegel

är det repor, smutsigt och sårigt

av taggar, kvistar och törne

längs din vandring.

Jag vet att det smärtar dig ibland.

det smärtar även mig.

för du är det vackraste Jag skapat

ett mästerverk

alltigenom

spegla dig i mig,

se,

Jag vill göra allting nytt.

Ta Jesus på orden

Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Matt 6:27

Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Matt. 6:33-34

Tänk om man skulle ta Jesus på orden, verkligen lita på Honom. Gör er inga bekymmer. Det står inte, ”det mesta löser sig så oroa dig inte för mycket” eller ”sök mig först så fixar jag det jag hinner, resten får du ta tag i själv” eller "jag bryr mig bara om vissa särskilt utvalda bitar av ditt liv". Nej, det står som imperativ – en uppmaning: oroa er inte! Jag har koll! På alla livets områden. Håll dig nära mig och Du ska själv få se.

Innebär det att livet alltid kommer vara enkelt? Innebär det att vi alltid kommer få exakt det vi bett om på exakt det sättet? Innebär det att livet som kristen bara är ”happy clappy”? Nej troligtvis inte för det står det inte. Livet kan vara fruktansvärt och oerhört tungt ibland. Men! Som kristna får vi förlita oss på Gud. I 1 Petr. 5.7 står det Och kasta alla era bekymmer på Honom, ty han har omsorg om er. Vi får vända oss till Gud med allt. Allt som tynger oss, allt som oroar oss, allt som frustrerar oss, allt som gläder oss, ALLT! Och Han har omsorg om det. Vi får kasta det på Honom och lita på att Han tar hand om det. Det innebär att vi till och med får kasta vår otro på Honom, när vi har svårt att lita på Honom.  Även där möter Han oss. Det är en god Gud vi har att göra med. En god Gud!

Bygga sandslott med pappa

Jag heter Karin Lyckander och är 25 år. Jag bor i Göteborg tillsammans med min man och arbetar som förskolelärare. För närvarande är jag ledig fårn jobbet då vi väntar vårt första barn i november, så jag går hemma om dagarna och tar det lugnt. Jag ska skriva i bloggen denna veckan vilket känns kul!

Har du varit med när ett barn bygger sandslott? Eller en liten sandkaka för den delen? Det är ungefär samma procedur varje gång. Barnet vill gärna bygga tillsammans med en vuxen. Man fyller formen, den vuxne hjälper till att vända på den. Sen knackar man på den 3-4 gånger med spaden. Och sen, de magiska orden ett, två…tre! och så lyfter man på sandkakaformen och vips så är där en tydlig (eller mindre tydlig) sandhund, sandkrabba…. Och ett förtjust hurra! kommer från det entusiastiska barnet. Barnet verkar i de flesta fall inte bry sig så mycket om sandkakan är ”lyckad” eller inte. De är mest nöjda. Den vuxne däremot kan noga analysera om sanden är för torr och om det är därför den inte håller ihop så bra eller så fascineras han/hon över att den blev så bra den här gången. Det tar inte en lång stund förrän barnet med stor entusiasm gör sönder kakan och sen glatt säger En gång till! Ibland kan den vuxne nästan bli irriterad eller i alla fall tycka att det är lite tjatigt, den var ju så bra som den var tänker man och kanske tänker man till och med det hade vart mycket bättre om jag fått bygga själv.

Och varför barn gör så vet jag inte. Förmodligen är det delvis ett steg i processen att utforska sin verklighet. Oavsett tycker jag det är fascinerande att processen och rasandet verkar vara det viktiga. Och kanske framförallt är det viktigt för barnet att den vuxne sitter bredvid, håller i en spade och är delaktig i denna process.

Och varför skriver jag om detta? Är det för att ge oss alla en nostalgitripp till när vi själva var 2-3 år? Njae, inte i första hand. Jag tänker att vi många gånger är som den vuxne när vi mer behöver vara som barnet. Vi vill bygga vårt kristna liv så snyggt och bra som möjligt. Ibland fokuserar vi kanske för mycket på hur den färdiga produkten ska se ut mer än processen? Vi fokuserar mer på produkten än på umgänget. Vi fokuserar mer på att vi ska se bra ut inför Gud, få bönesvaret eller visa Honom hur duktiga vi är än på den faktiska relationen med Honom.

Vi behöver Jesus! Vi är beroende av bibeln, bönen, nattvarden och vi behöver varandra – kristna syskon. Kristet liv är inget soloprojekt. Kristet liv är att vara beroende av Jesus och Hans förlåtelse, Hans perspektiv på våra liv och Hans närhet. Ibland kanske barnen inte bygger sandslotten för sandslottebyggandets skull utan för att faktiskt få sitta tillsammans med en vuxen och bara vara. Vi behöver våga bara vara med Jesus, prestationslöst. Då kan Han visa oss sanningen om sig själv och om oss. Och vi kan få våga bygga misslyckade slott ibland..för det är ingen fara; Han är mästare på att bygga!

Läs gärna Jeremia 18:1-6. Där får vi komma in i Krukmakarens hus. Krukmakaren håller på att göra ett lerkärl som misslyckas och han får göra om det så det blir som han villl ha det. Vi är leran som Gud får forma. Vi behöver inte vara perfekta när vi kommer till Jesus, vi behöver inte vara mästare på att bygga sandslottet "ett kristet liv". Vi behöver vara hos Honom, lägga våra liv i Jesu händer och låta Honom forma oss!