Hemma.

Att få hitta tillbaka till den gode Guden där jag inte längre behöver jaga bekräftelse eller söka bevisa min egen duktighet, utan istället får vila ut i att Han älskar mig rakt igenom.
Att bli allt mer bunden till den kärleken ger frihet i att bara få vara. Jag behöver inte vara någon annan än just jag.

Det är som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn...

Trivselfaktor?

"Det ni fått som gåva, ge det som gåva!"
Det är varje kristens skyldighet att vara Kristus för sin medmänniska. Vår kallelse är att älska Gud och älska vår nästa. Att sätta andra först är lärljungaskapets pris för det är inte alla gånger jättekul.
Jag behöver ofta rannsaka mig och fråga: trivs Jesus i mitt liv? Gläds Han över mitt sätt att vara och handla mot min nästa? Om inte, behöver jag nog ändra på det. Det tar sin tid, men Herren är med.
Lärljungaskapets vinst är ett liv i Guds närhet, en vinst som är värd det mesta. 

Perspektiv.

Vi längtar efter för lite.
Gud har skapat oss för så mycket mer.

Närvarande.

Insikten om att livet som kristen handlar om livet här och nu.
Det liv jag lever i min vardag, där jag är.
Där, just där, är Jesus närvarande och
där vill han visa sina övernaturliga himmelska skatter för mig.
Mitt i allt det vardagliga.
Han och jag. Han är Gud och jag får vara hans vän.

Överväldigande...

...det blir för mycket att kunna ta in. Gud är inte bara lite god ibland, utan alltid helt genomgod. Han är inte lite helig på ett ljummet sätt utan verkligen flammande eld. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det, till Honom. Okapabel att greppa. Han är omöjlig att omfatta och förstå, men ändå möjlig att känna.

" Vila i tro vid mitt hjärta, kära barn. Allting har sin tid. Du får leva och vandra med mig."


Allt behöver inte komma på en gång. Herren är trofast även om jag är långsam i att förstå och ibland tvekar i att våga tro. Bara jag håller mig nära honom är allt gott och väl, då för Han mig på sina vägar tillsammans med sig själv.

Grundad

Min lägenhetskombo uttrycker sig:

"Svårigheter tillhör livet, men jag tror att jag har någon slags grundglädje. Och det är Gud! Om jag känner mig lite nere så kan jag bara tänka på att Gud finns - och så blir jag glad igen."


Det gör skillnad att få tro på och tillhöra en Gud som både ser och vet allt, som är mäktig och kärleksfull och som håller allt i sin hand, hela livet.

Trygg mitt i stormen.

När det är svårt att tro, när Gud känns långt borta eller när det verkar som att Han inte alls finns. Vad händer då?

Vad är det jag vill ska hända?
Hur vill jag att det ska kännas?

Ett missförstånd om att det är något som saknas. Som att Gud måste bete sig på ett visst sätt, höra av sig på ett sätt jag på förhand önskat, eller frammana någon viss känsla för att förtjäna min tro.

I bruset av alla röriga tankar och böner om hur jag vill att Han ska vara står Han. Mitt i allt. Han är där. Han har alltid varit det. Precis som när det stormar i båten för lärljungarna på Genesarets sjö är Han mitt i mitt eget stormiga tankeliv. Inte för att skälla ut om att jag saknat tro eller brinna av för att jag inte fattar vem Han är, men för att säga och förvissa både hjärta och tanke om att jag kan lita på honom. Att oavsett min egen känslomässiga upplevelse av honom så är Han där.

Han talar strängt till tvivlets storm...och det lägger sig.
Han var i båten hela tiden. 

I rätt ordning.

- Jesus, lär mig att älska dig, ber jag.
- Du behöver först förstå att jag älskar dig, svarar Han.

På den vägen är det.

Närmande.

Ivrigt. Längtande.


Vem är Han?


Sökande. Upptäckande.


Kan det verkligen vara så som det står?


Erfarelse och praktiserande.


Det var så! Det var Du!

Det profetiska...

När Gud talar direkt in i människors liv.

http://www.youtube.com/watch?v=2t8Gn4JMqmU

"Inte trodde jag att det fanns en Gud och att den guden skulle bry sig om just mig."