Hittade ett gammalt mail...

...jag skrev i Etiopien i höstas till min fästman Joakim jag tänkte dela med mig av. 

"Kära Joakim, jag skrev tidigare om hur jag längtar efter en vardag tillsammans med dig, men samtidigt som jag på ett sätt längtar efter allt det där vardagliga, så längtar jag inte alls efter ett ”vanligt” liv. I kyrkan jag går till har de som tema under hösten ”The usual is over!!” Helt enkelt därför att vi är nya skapelser i Gud, vi är på riktigt hans söner och döttrar och vi har av honom fått del av den kraft som uppväckte Kristus från de döda och äger i Jesus all den himmelska världens välsignelser! Fatta så stort det är!! I visshet om det går det liksom inte att leva ett ”vanligt” liv där det bara handlar om att jag och de som står mig närmst ska ha det så bra och bekvämt som möjligt. 

Det är som Elin brukar säga; ska det va så ska det va!! Vill vi leva som kristna och riktiga efterföljare och inte bara ”tittapåare” till Jesus får vi vara beredda på att satsa våra liv på det Gud kallar oss till. Och en sak är säker, han kommer inte kalla oss till ett liv där jag själv och mina så kallade behov står i centrum. Och vet du Joakim, jag vill faktiskt leva just det där Jesuslivet även om det kanske inte är så enkelt eller alltid känns så kul.  

Gud kallar oss inte till ett fattigt liv med honom, han kallar oss till överflödande LIV och gemenskap och glädje. Glädje som bottnar i vad Jesus gjort för oss och att det är honom som är så förunderligt god och överflödande i sin kärlek som vi tillhör. Gud är verkligen god och jag tror att han vill välsigna med så mycket gott och fint i våra liv, men tror jag att det bara är det livet som kristen handlar om, att bara ta emot från Gud, har jag verkligen tappat siktet på Jesus. Han kallar sina lärljungar till sig, men han sänder sedan också utdem till den värld han så älskat för att de ska få sprida orden om den gode Guden som söker vår vänskap. 

Tänk vilken kallelse vi har fått! Att Gud vågar! Det är skapligt bra att vi fått Jesu löfte om själv vara med i allt, för hade vi stått själva med uppdraget hade det faktiskt varit rätt omöjligt, men istället blir ingenting omöjligt när vi går med Gud! Visst är det spännande?!

Puss och kram / din Maria"

Bön.

Jag ber: Jesus, var nära mig också i min vardag!
Upplever hur Han varmt svarar: "Mitt älskade barn, det är ju precis det jag är!"

Mitt i stormen.

Det må storma hur mycket som helst runtomkring och i mig:

Hjärtats ankare ligger förtöjt i Jesu famn.
Tankens trygghet vilar på hans Ord.

Det är där jag vill vara.

Hemma.

Att få hitta tillbaka till den gode Guden där jag inte längre behöver jaga bekräftelse eller söka bevisa min egen duktighet, utan istället får vila ut i att Han älskar mig rakt igenom.
Att bli allt mer bunden till den kärleken ger frihet i att bara få vara. Jag behöver inte vara någon annan än just jag.

Det är som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn...

Trivselfaktor?

"Det ni fått som gåva, ge det som gåva!"
Det är varje kristens skyldighet att vara Kristus för sin medmänniska. Vår kallelse är att älska Gud och älska vår nästa. Att sätta andra först är lärljungaskapets pris för det är inte alla gånger jättekul.
Jag behöver ofta rannsaka mig och fråga: trivs Jesus i mitt liv? Gläds Han över mitt sätt att vara och handla mot min nästa? Om inte, behöver jag nog ändra på det. Det tar sin tid, men Herren är med.
Lärljungaskapets vinst är ett liv i Guds närhet, en vinst som är värd det mesta. 

Perspektiv.

Vi längtar efter för lite.
Gud har skapat oss för så mycket mer.

Närvarande.

Insikten om att livet som kristen handlar om livet här och nu.
Det liv jag lever i min vardag, där jag är.
Där, just där, är Jesus närvarande och
där vill han visa sina övernaturliga himmelska skatter för mig.
Mitt i allt det vardagliga.
Han och jag. Han är Gud och jag får vara hans vän.

Överväldigande...

...det blir för mycket att kunna ta in. Gud är inte bara lite god ibland, utan alltid helt genomgod. Han är inte lite helig på ett ljummet sätt utan verkligen flammande eld. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det, till Honom. Okapabel att greppa. Han är omöjlig att omfatta och förstå, men ändå möjlig att känna.

" Vila i tro vid mitt hjärta, kära barn. Allting har sin tid. Du får leva och vandra med mig."


Allt behöver inte komma på en gång. Herren är trofast även om jag är långsam i att förstå och ibland tvekar i att våga tro. Bara jag håller mig nära honom är allt gott och väl, då för Han mig på sina vägar tillsammans med sig själv.

Grundad

Min lägenhetskombo uttrycker sig:

"Svårigheter tillhör livet, men jag tror att jag har någon slags grundglädje. Och det är Gud! Om jag känner mig lite nere så kan jag bara tänka på att Gud finns - och så blir jag glad igen."


Det gör skillnad att få tro på och tillhöra en Gud som både ser och vet allt, som är mäktig och kärleksfull och som håller allt i sin hand, hela livet.

Trygg mitt i stormen.

När det är svårt att tro, när Gud känns långt borta eller när det verkar som att Han inte alls finns. Vad händer då?

Vad är det jag vill ska hända?
Hur vill jag att det ska kännas?

Ett missförstånd om att det är något som saknas. Som att Gud måste bete sig på ett visst sätt, höra av sig på ett sätt jag på förhand önskat, eller frammana någon viss känsla för att förtjäna min tro.

I bruset av alla röriga tankar och böner om hur jag vill att Han ska vara står Han. Mitt i allt. Han är där. Han har alltid varit det. Precis som när det stormar i båten för lärljungarna på Genesarets sjö är Han mitt i mitt eget stormiga tankeliv. Inte för att skälla ut om att jag saknat tro eller brinna av för att jag inte fattar vem Han är, men för att säga och förvissa både hjärta och tanke om att jag kan lita på honom. Att oavsett min egen känslomässiga upplevelse av honom så är Han där.

Han talar strängt till tvivlets storm...och det lägger sig.
Han var i båten hela tiden. 

I rätt ordning.

- Jesus, lär mig att älska dig, ber jag.
- Du behöver först förstå att jag älskar dig, svarar Han.

På den vägen är det.

Närmande.

Ivrigt. Längtande.


Vem är Han?


Sökande. Upptäckande.


Kan det verkligen vara så som det står?


Erfarelse och praktiserande.


Det var så! Det var Du!

Det profetiska...

När Gud talar direkt in i människors liv.

http://www.youtube.com/watch?v=2t8Gn4JMqmU

"Inte trodde jag att det fanns en Gud och att den guden skulle bry sig om just mig."

Tillsammans.

Det står i början av Bibeln att Herren Gud vandrade i Edens lustgård tillsammans med människan. Jag tycker att det låter så underbart att få vandra med Gud på en sådan plats där allt bara är bäst hela tiden.
Och även fast världen jag lever i inte är så perfekt (inte ens fastän jag bor i Göteborg!) så är jag övertygade om att jag får vandra tillsammans med Herren Gud ändå. Han har ju lovat att vara trofast även om jag är trolös och lovat att vara med alla dagar intill tidens slut.
Faktum är att det förändrar varje dag jag lever när jag påminner mig om att jag lever den tillsammans med Herren och att jag får vandra genom den tillsammans med Honom.
Jag vill alltid göra det!!

Hållning.

Bevara oss Gud från att tro att vi inte behöver dig eller att vi skulle klara oss lika bra i livet utan Dig!
Du är ju den som ser till att vi lever, rör oss och är till. Att vi lever är tack vare Dig!

Hur skulle det skapade kunna säga till sin Skapare "Jag behöver dig inte"?
Du är den som upprätthåller allt, Du är Gud från evighet till evighet, det finns ingen som är som Du.

Så bevara oss Gud från att tro att vi skulle vara större än Dig.
Fyll oss istället med glädje och fascination över att få tillhöra dig som både är så stor och god.

Att bara vara.

Det är måndag eftermiddag och jag sitter på en stol i köket, jag lyssnar på Äntligen på väg med Håkan Hellström, blundar och låter Herren påminna om att Han älskar mig. Jag gör ju typ ingenting, bara sitter, andas, njuter, lyssnar och ändå bara öser Gud av sin kärlek över mig! Jag är så tacksam! Undrar hur många som får veta av hur underbart det är att bara vara i Gud och låta sig älskas av honom. Nu när jag tänker på saken så är det nog en av de bästa sakerna jag vet. Ah! Gud alltså, Han är så god och så full av kärlek!

Nytt år.

Det känns spännande med ett nytt år tycker jag. Man vet liksom inte vad det kommer att innebära riktigt. Oavsett om man har planer eller inte så vet man inte riktigt vad som kommer att hända. Ibland planerar man grejer som inte blir av och ibland händer sånt man absolut inte hade någon aning om. Ibland oroar man sig en massa för saker som löser sig i slutändan ändå och ibland händer hemska saker plötsligt utan att man hunnit förbereda sig alls på det. Och ibland blir man glatt överaskad över något man absolut inte hade väntat sig händer.

Oavsett allt det där så är det så fantastiskt skönt och befriande att få lära sig att lita på att Gud alltid är i det som sker. Att han alltid är med och när jag bjuder in honom i mitt liv så vill han ta en ännu mer aktiv del i det och leda mitt liv på det sätt han vet är allra bäst, både för mig och för andra.
Ju fler år jag lever desto fler erfarenheter gör jag av att Gud verkligen håller allt i sin hand och att jag och mitt lilla liv faktiskt ryms i den. Han är så god och det är så gott att få tillhöra honom.

Nyårsläger...check!

Nyårsläger i Halmstad: check!
Det blev så mycket bättre än jag planerat och tänkt.
Lite som det är med Gud; Han är alltid mycket mer än vad jag från början räknar med och tänker. Det är skönt att Han är större än min egna tankar och föreställningar om honom. Det är skönt att det är Han som håller fast i mig först och främst och inte jag i honom. Det är skönt att han lovat att vara med varje dag, alltid och jämt. Och jag är så tacksam för att Han har så himla mycket makt även om både jag och andra verkar ha svårt för att förstå och inse det. Mest av allt är jag glad och lycklig över att Han älskar mig så djupt och innerligt, för den jag är, och för att Han vill fylla mig ännu mer med kärlek så att det för förändra och förvandla mitt eget liv och så att jag kan få vara med om att låta den kärleken få flöda över till andra.
Gud alltså, jag tänker inte släppa taget om Dig!!