...det blir för mycket att kunna ta in. Gud är inte bara lite god ibland, utan alltid helt genomgod. Han är inte lite helig på ett ljummet sätt utan verkligen flammande eld. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det, till Honom. Okapabel att greppa. Han är omöjlig att omfatta och förstå, men ändå möjlig att känna.
" Vila i tro vid mitt hjärta, kära barn. Allting har sin tid. Du får leva och vandra med mig."
Allt behöver inte komma på en gång. Herren är trofast även om jag är långsam i att förstå och ibland tvekar i att våga tro. Bara jag håller mig nära honom är allt gott och väl, då för Han mig på sina vägar tillsammans med sig själv.
" Vila i tro vid mitt hjärta, kära barn. Allting har sin tid. Du får leva och vandra med mig."
Allt behöver inte komma på en gång. Herren är trofast även om jag är långsam i att förstå och ibland tvekar i att våga tro. Bara jag håller mig nära honom är allt gott och väl, då för Han mig på sina vägar tillsammans med sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar