Det är ju det här med att vara människa... Man har ett hjärta. Och man har en hjärna. Båda är rätt svåra att leva utan. (Jag är ju sjuksköterska, så jag vet liksom att det är så). Att man är kristen förändrar inte den saken, även fast det kanske både kan kännas så för egen del och att andra kan tycka det.
Jag är övertygad om att Gud som sett till att vi har både hjärta och hjärna vill att vår relation till honom ska innebära både tanke och känsla. Att vi ska få älska honom och veta att vi är älskade av honom med både själ och förstånd.
Glada hjärtan men tomma hjärnor är inget att eftersträva. Skarpa hjärnor men kalla hjärtan är inte heller särskilt bra. Jag tror därför att Gud vill fylla mitt hjärta med sitt liv så att jag erfara att han är levande och jag tror också att han vill låta min tro bottna ännu djupare än vad känslor kan låta mig erfara av honom. Jag behöver båda två och jag tror att Gud leder oss in i olika perioder i vår tro där han vill utmana och fördjupa vår tro så att den omfattar hela vårt jag mer och mer; både hjärta och hjärna. Det gäller bara att låta honom göra det också...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Maria,
SvaraRaderaDu har så rätt och uttrycker det också så bra. Jag tror att alla kristna håller med dig men jag har också stött på ett ganska stort motstånd från just kristna när man försöker konkretisera detta i praktiken. Har du stött på det också?
Anders
Ja, frågan är hur man gör det i praktiken. Jag tänker att man som människa till sin person är i mer eller mindre "behov" av å ena sidan teologiska/apologetiska argument och å andra sidan av förtröstansfull relation till Gud utan att teoretiska argument är nödvändiga. Där får man väl tillåta varandra att låta relationen till Herren vara unik tänker jag. Samtidigt tror jag att vi behöver utmanas och rannsakas i vad vi bygger vår tro på och framförallt ha en förväntan på att Gud själv alltid vill fördjupa den. Jag längtar efter att vi får bli så berörda av Herren i både hjärta och hjärna att det verkligen fick påverka vår vardag och vårt sätt att leva.
SvaraRadera