Hur svårt kan det va?!

Jag undrar... det här med att leva som kristen alltså. Hur svårt kan det va liksom?! Ärligt talat!
Antingen hamnar man i diket där man tror att man måste göra och prestera en massa bra saker för att Gud ska gilla en och man bara tror att Gud dömer en hela tiden.
Eller.
Så hamnar man i diket där man liksom gör som man vill och känner för och tänker att "Gud älskar ju mig oavsett så då kan jag ju göra som jag själv vill med det mesta."
Eller också så hamnar man i likgiltikhetsträsket där man inte orkar bry sig om man hamnar i något dike eller inte.

När jag tar mig tid att sitta ner med min Bibel och riktigt reflektera och fundera och be över sånt här klurigt landar jag märkligt nog oftast i en underlig glädje.
När jag tar in hur stor och mäktig Gud blir jag fascinerad och tänker: "wow, att det finns en sån här Gud, fantastiskt!" Och när jag tar in att denne Gud blir människa (vilket jag inte riktigt fattar hur det går till) för att söka upp mig som ofta ignorerar och inte alls förstår att det tydligen finns en Gud som har en mening med mitt liv och som som älskar mig, blir jag minst sagt....glad. Överväldigad. Förstummad.

Den glädjen dödad likgiltigheten. Den stryper prestationskraven och öppnar ögonen för att jag är älskad av Gud själv. Och den utmanar till att vilja leva som Gud vill, där hans goda vilja blir viktigare än min.