"Du och jag, du och jag."

Ibland känns allt det här med snacket om synden och korset så obefogat och märkligt.
Jag är väl inte sämre än någon annan? Gud är väl ändå bara kärlek? Vad är problemet?!?

Måhända att jag varken är så mycket bättre eller sämre än andra människor,
men när jag upptäcker och jämför mig med Guds godhet och kärlek
blir min egen brist av de egenskaperna så mycket mer uppenbar.

Måhända att Gud är kärlek, men inte bara:
När jag ser hans annorlunda och glödande helighet mer och mer
förstår jag att gemenskap och närhet till honom inte alls är given.

När jag så ser korset där Jesu armar sträcks ut, anar jag att det är något mycket större som sker där än vad från början trott.
Det logiskt sett oförenliga; min brist på godhet och Guds helighet, det som borde hålla oss på avgrundslika avstånd från varandra får en märklig lösning.

Jesu död och uppståndelse förändrar det som inte borde gå att förändra: den Gud som är både kärlek och helighet välkomnar mig med öppen famn. Ofta gör jag det till en självklar grej, men ju mer jag lär känna av Guds egenskaper så förstår jag det stora i det som sker där på Golgata och där vid den tomma graven på påskdagens morgon.

De ord som Emil säger till Alfred verkar stämma överens med det Gud säger till var och en som tar fatt i Jesu korsmärkta hand: "Du och jag, du och jag."