Jag heter Karin Lyckander och är 25 år. Jag bor i Göteborg tillsammans med min man och arbetar som förskolelärare. För närvarande är jag ledig fårn jobbet då vi väntar vårt första barn i november, så jag går hemma om dagarna och tar det lugnt. Jag ska skriva i bloggen denna veckan vilket känns kul!
Har du varit med när ett barn bygger sandslott? Eller en liten sandkaka för den delen? Det är ungefär samma procedur varje gång. Barnet vill gärna bygga tillsammans med en vuxen. Man fyller formen, den vuxne hjälper till att vända på den. Sen knackar man på den 3-4 gånger med spaden. Och sen, de magiska orden ett, två…tre! och så lyfter man på sandkakaformen och vips så är där en tydlig (eller mindre tydlig) sandhund, sandkrabba…. Och ett förtjust hurra! kommer från det entusiastiska barnet. Barnet verkar i de flesta fall inte bry sig så mycket om sandkakan är ”lyckad” eller inte. De är mest nöjda. Den vuxne däremot kan noga analysera om sanden är för torr och om det är därför den inte håller ihop så bra eller så fascineras han/hon över att den blev så bra den här gången. Det tar inte en lång stund förrän barnet med stor entusiasm gör sönder kakan och sen glatt säger En gång till! Ibland kan den vuxne nästan bli irriterad eller i alla fall tycka att det är lite tjatigt, den var ju så bra som den var tänker man och kanske tänker man till och med det hade vart mycket bättre om jag fått bygga själv.
Och varför barn gör så vet jag inte. Förmodligen är det delvis ett steg i processen att utforska sin verklighet. Oavsett tycker jag det är fascinerande att processen och rasandet verkar vara det viktiga. Och kanske framförallt är det viktigt för barnet att den vuxne sitter bredvid, håller i en spade och är delaktig i denna process.
Och varför skriver jag om detta? Är det för att ge oss alla en nostalgitripp till när vi själva var 2-3 år? Njae, inte i första hand. Jag tänker att vi många gånger är som den vuxne när vi mer behöver vara som barnet. Vi vill bygga vårt kristna liv så snyggt och bra som möjligt. Ibland fokuserar vi kanske för mycket på hur den färdiga produkten ska se ut mer än processen? Vi fokuserar mer på produkten än på umgänget. Vi fokuserar mer på att vi ska se bra ut inför Gud, få bönesvaret eller visa Honom hur duktiga vi är än på den faktiska relationen med Honom.
Vi behöver Jesus! Vi är beroende av bibeln, bönen, nattvarden och vi behöver varandra – kristna syskon. Kristet liv är inget soloprojekt. Kristet liv är att vara beroende av Jesus och Hans förlåtelse, Hans perspektiv på våra liv och Hans närhet. Ibland kanske barnen inte bygger sandslotten för sandslottebyggandets skull utan för att faktiskt få sitta tillsammans med en vuxen och bara vara. Vi behöver våga bara vara med Jesus, prestationslöst. Då kan Han visa oss sanningen om sig själv och om oss. Och vi kan få våga bygga misslyckade slott ibland..för det är ingen fara; Han är mästare på att bygga!
Läs gärna Jeremia 18:1-6. Där får vi komma in i Krukmakarens hus. Krukmakaren håller på att göra ett lerkärl som misslyckas och han får göra om det så det blir som han villl ha det. Vi är leran som Gud får forma. Vi behöver inte vara perfekta när vi kommer till Jesus, vi behöver inte vara mästare på att bygga sandslottet "ett kristet liv". Vi behöver vara hos Honom, lägga våra liv i Jesu händer och låta Honom forma oss!
Bra skit!=)
SvaraRadera