Att det där med synden skulle vara så allvarligt. Jag vill knappt veta.
Att jag genom det jag säger, tänker och gör som inte är gott och sant verkligen skulle vara upphov till Guds vrede!
Att Gud inte är någon som bara tycker det är lite dumt att jag tänker en elak tanke om min nästa eller tycker att mitt eget bästa var viktigare än någon annans, utan verkligen häftigt upprörs över det.
Att ondskan i världen inte bara fanns runtomkring mig utan också i mig.
Att jag kanske är ungefär lika bra och duktig jämfört med andra runtomkring mig, men inte alls inför Gud. Inför honom fungerar inga jämförelser mad andra. Han frågar varför just jag har så mycket skräp i mitt liv.
Att Gud tydligen var så glödande i sin helighet och så oerhört god att han inte kan acceptera minsta lilla fläck i mitt liv. Medveten eller omedveten.
Att det inför honom inte räcker på långa vägar att vara ungefär lika bra som alla andra.
Jag trodde inte att det onda och egoistiska satt så djupt i mig. Att det verkligen skilde mig från Gud.
Jag trodde inte att det var så allvarligt, att det verkligen, verkligen var ett så stort problem.
Jag trodde inte heller att Jesus var så avgörande. Att jag verkligen behöver honom. Att han verkligen räddar mig. Att jag aldrig hade kunnat prestera mig fram till Gud på egen hand. Att mina egna försök att vara duktig nog aldrig kommer kunna motsvara de krav Gud har på helighet, renhet, godhet och kärlek i mitt liv.
Därför blir Guds kärlek så enorm och det Jesus gör på korset så överväldigande stort. Hur kan han älska mig så mycket trots att han hatar synden så mycket? Ärligt talat?! Men han gör det. Han älskar på ett genomträngande sätt som ingen annan kan eller någonsin har gjort .
Det händer något när jag vill tro på Jesus. Det totalförändrar min relation till Gud och det är avgörande för hela mitt liv för Jesus är större än min synd. Jag får vara vän med en helig, god och levande Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar