Att bara vara.

Det är måndag eftermiddag och jag sitter på en stol i köket, jag lyssnar på Äntligen på väg med Håkan Hellström, blundar och låter Herren påminna om att Han älskar mig. Jag gör ju typ ingenting, bara sitter, andas, njuter, lyssnar och ändå bara öser Gud av sin kärlek över mig! Jag är så tacksam! Undrar hur många som får veta av hur underbart det är att bara vara i Gud och låta sig älskas av honom. Nu när jag tänker på saken så är det nog en av de bästa sakerna jag vet. Ah! Gud alltså, Han är så god och så full av kärlek!

Nytt år.

Det känns spännande med ett nytt år tycker jag. Man vet liksom inte vad det kommer att innebära riktigt. Oavsett om man har planer eller inte så vet man inte riktigt vad som kommer att hända. Ibland planerar man grejer som inte blir av och ibland händer sånt man absolut inte hade någon aning om. Ibland oroar man sig en massa för saker som löser sig i slutändan ändå och ibland händer hemska saker plötsligt utan att man hunnit förbereda sig alls på det. Och ibland blir man glatt överaskad över något man absolut inte hade väntat sig händer.

Oavsett allt det där så är det så fantastiskt skönt och befriande att få lära sig att lita på att Gud alltid är i det som sker. Att han alltid är med och när jag bjuder in honom i mitt liv så vill han ta en ännu mer aktiv del i det och leda mitt liv på det sätt han vet är allra bäst, både för mig och för andra.
Ju fler år jag lever desto fler erfarenheter gör jag av att Gud verkligen håller allt i sin hand och att jag och mitt lilla liv faktiskt ryms i den. Han är så god och det är så gott att få tillhöra honom.

Nyårsläger...check!

Nyårsläger i Halmstad: check!
Det blev så mycket bättre än jag planerat och tänkt.
Lite som det är med Gud; Han är alltid mycket mer än vad jag från början räknar med och tänker. Det är skönt att Han är större än min egna tankar och föreställningar om honom. Det är skönt att det är Han som håller fast i mig först och främst och inte jag i honom. Det är skönt att han lovat att vara med varje dag, alltid och jämt. Och jag är så tacksam för att Han har så himla mycket makt även om både jag och andra verkar ha svårt för att förstå och inse det. Mest av allt är jag glad och lycklig över att Han älskar mig så djupt och innerligt, för den jag är, och för att Han vill fylla mig ännu mer med kärlek så att det för förändra och förvandla mitt eget liv och så att jag kan få vara med om att låta den kärleken få flöda över till andra.
Gud alltså, jag tänker inte släppa taget om Dig!!

Uppdatering

Kära bloggläsare...
Mycket har hänt sedan det senaste inlägget här. Bland annat har jag förflyttat mig ca 600 mil norr ut. Det känns...kallt. Från Etiopien till Sverige är som att åka från en planet till en annan. Jag förstår serriöst inte hur två så olika länder kan existera på samma jordklot!

Jag har fått mycket lättare att tro på att Himlen kan finnas efter att ha gjort den där resan. För om det faktiskt kan finnas ett land som är så extremt olikt Sverige där så gott som ALLT är annorlunda, så borde det inte vara några problem för något som besrkivs så annorlunda som Himlen att också existera. Bara för att någonting verkar otroligt betyder det inte att det inte kan vara sant! Hade någon berättat för mig tidigare om hur det är i Etiopien så hade jag knappt kunna tro det, men tydligen så kan ställen och platser existera även fast det låter otroligt.

En annorlunda hälsningsfras.

Jag mötte en tioårig kille på vägen till skolan där jag undervisar häromdan.
Han sträcker fram handen till mig för att hälsa, men säger inte hej eller hello som man hade kunnat förvänta sig, utan istället:
Jesus is Lord, okej!?
Amen! säger jag något förvånat med hjärtligt instämmande och killen nickar leende tillbaka.
Så tänker jag: det är ju faktiskt rätt bra att få konstatera sådant viktigt med främlingar man möter på vägen, så varför inte?!

Underliga ord och toner.

Det är mörkt på gatorna i Addis för solen har gått ner för flera timmar sedan.
Jag går hem efter att ha varit ute och ätit på restaurang med några vänner.
En sång hörs så komma närmre och närmre.
Jag ser mig omkring för att se varifrån den kommer. Upptäcker så en man som sitter på trottoaren, lutad med ryggen mot en vägg, ihopkrupen. Han ser ut som en av Addis många tiggare som har sitt hem på gatan, en av alla dom som varje natt sveper sin filt om sig för att sedan lägga sig ner och sova på trottoaren.
Mannen ser sliten och fattig ut, men sången är vacker. Jag förstår inte orden, men min vän som går med mig berättar sedan:  Han sjöng lovsång om att han är räddad.


Räddad? Hur kan man sjunga att man är räddad när man lever så utblottat det bara går? När man inte har någon ekonomisk trygghet alls? När man inte har någonting över huvud taget?


Är det så att Jesus verkligen är den största skatten att få äga och känna? Förändrar Jesus livet så mycket att man kan sjunga om att man är räddad när man samtidigt bokstavligt talat befinner sig i den största misär? Är Jesus såpass värd att allt annat tappar i värde i jämförelse med att få vara hans?

Orden och tonerna i mannens sång vittnar om att det verkligen är så.

Ops?

Pastorn i kyrkan jag går till här i Addis och som för övrigt ser ut som Barack Obama, sa härom söndagen: "There is no "ops!" in God!" Jag tycker det var bra sagt. Jag tror inte heller att det är så mycket "ojsan, vad hände nu?" eller "ops, det där hade jag ju inte riktigt tänkt på eller räknat med" i Gud. Trots all skit och allt lidande i världen tror jag Gud har full koll på vad som händer. Jag tror absolut inte att han gillar allt han ser hända i den här tokiga världen och vad människor i håller på med alltid, men jag tror verkligen inte att han står som en maktlös etiopisk get inför slakt, utan istället att han har all makt och full kontroll. Har man kickat ass med döden verkar det ju faktiskt som att man har rätt mycket makt och koll.

Därför: Jag övertygas mer och mer om att det inte finns någonting som är så tryggt och gott för mitt liv som att överlämna det åt Gud och be att hans vilja ska ske med det. Seriöst!! Jag vill inte leva ett liv där Gud inte får plats och tillträde, för det känns så sjukt ovärt och trist när man verkligen börjat ana vem han är och vad han vill och hur mycket makt och kraft det är i honom!