Jag växte inte upp i en kristen familj som barn, okej vi lite kristendom fanns nog ändå...Mormor och Morfar har varit aktiva i kyrkoråd i evigheter samt vaktmästare i ett pyttelitet kappel ute på landet dock bad vi inte bordsbön eller så, den enda kristna aktiviteterna som jag som barn blev utsatt för var en 45 minuters gudtjänst på julafton och att mormor bad Gud som haver med mig när jag sovöver hos dem. Det var allt, 45 minuter om året och några böner. Resten av året fylldes av väääääääääääldigt mycket tid då jag inte tänkte på Gud över huvudtaget, jag trodde inte på att han fanns. Men på julafton, då var jag troende (under 45 minuter var jag övertygad om att Gud inte bara fanns utan att han var god också).
Dessa fjuttiga 45 minuter/år och mormors godnatt böner (som jag nu i efterhand kan tänka mest fyllde en lugnande funktion för att jag skulle somna snarare än att vi tillbad den ende sanne levande Guden) var heliga stunder, viktiga stunder. När jag tänker efter var det dessa stunder som fick mig att faktiskt välja att konfirmera mig (bortsätt från att man skulle få presenter) fast jag vid den tiden var mer eller mindre ateist. Och det var under min konfirmationstid som Gud kallade mig, utan att jag med huvudet fattade det...men jag visste att jag ville kalla mig kristen.
Förakta inte det lilla du kan göra, det lilla gör Gud stort genom sin nåd och sin kraft.
Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver fader vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar