Stolt kristen?

Hej alla fina läsare!

Denna veckan skriver jag, Anna Segerblom lite i denna fina bloggen. Jag är 21 år och bor i Göteborg. Till vardags går jag på konstskola, läser franska och hjälper till i undomsgruppen i min församling.

Nu tänkte jag skriva "nog om mig", men kom på att det inte var riktigt sant. För det handlar om mitt liv som kristen. Och ditt liv som kristen.

Jag tror att vi kristna ofta målar upp en skräckbild av vad som kommer att hända om berättar att vi är kristna. Att folk kommer att prata bakom ryggen på oss, att vi får en töntstämpel och att vi blir utanför. Vi har så lätt för att smita undan ämnet, blir experter på det rent av! Men Jesus vill inte att det ska vara på det sättet.

När jag började i en ny skola i höstas bestämde jag mig för att berätta i presentationen av mig själv att jag gått på bibelskola. Den första veckan ångrade jag det nästan, och föreställde mig vad de andra tänkte. Men efter ett litet tag märkte jag att mina klasskamrater var intresserade av hur det är att vara kristen, hur det var att gå på bibelskola och hur jag tänkte om saker och ting. Och inte på ett sånt sätt så att de kunde prata illa om det när jag inte var med, nej, de ville verkligen veta!

Jag är så glad att jag berättade att jag är kristen, för tänk om jag inte gjort det, och det hade kommit fram efter hand. Vad skulle de tänka då? Att jag skäms för att vara kristen? Då bygger jag kanske på bilden av att det är något pinsamt att vara troende och att vi har ett tråkigt liv, eftersom jag inte vill att de ska veta.

I alla länder är det inte en självklarhet att kunna berätta om sin tro. Vi är lyckligt lottade som bor i ett land där det värsta som kan hända oss är att någon tycker att vi är töntiga. Men tänk, på en person som tycker att du är töntig så kanske det går två som blir intresserade av kristen tro! Och det måste ju vara värt det!

Dessutom, Gud är alltid med oss, oavsett om folk i vår omgivning är emot oss.

Rom 8:31-39
Vad in­nebär nu det­ta? Om Gud är för oss, vem kan då va­ra mot oss? Han som in­te sko­na­de sin egen son ut­an utlämna­de ho­nom för att hjälpa oss al­la, varför skall han in­te skänka oss allt med ho­nom? Vem kan an­kla­ga Guds ut­val­da? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sit­ter på Guds högra si­da och vädjar för oss. Vem kan då skil­ja oss från Kristi kärlek? Nöd el­ler ång­est, förföljel­se el­ler svält, na­ken­het, fa­ra el­ler svärd? Det står ju skri­vet: För din skull li­der vi dödens kval da­gen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt det­ta tri­um­fe­rar vi ge­nom ho­nom som har vi­sat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att var­ken död el­ler liv, var­ken äng­lar el­ler an­de­mak­ter, var­ken något som finns el­ler något som kom­mer, var­ken kraf­ter i höjden el­ler kraf­ter i dju­pet el­ler något an­nat i ska­pel­sen skall kun­na skil­ja oss från Guds kärlek i Kristus Je­sus, vår her­re.


Frid, bröder och systrar!